Det är tydligt att varje tid har haft sina drivkrafter och prioriteringar och sina kriser att hantera, det är också tydligt i skogen. Detta har kommande generationer sedan fått leva med, förvalta och förädla efter bästa förmåga. En del vackra, en del rätt bedrövliga. Även idag går debattens vågor höga om just hur skogen ska brukas och bevaras.

Plötsligt är det så mycket folk ute i skog och mark att vi behöver tänka på social distansering, även i mer glesbyggda områden. Vi håller avstånd och ropar ”hejhej – inget ont som inte har nått gott med sig” mellan stammarna. (Sann historia)

I en del regioner finns möjlighet att få skogen på recept. Skogsbad har läkande egenskaper och om vi sitter på en stubbe och tomglor har det ungefär samma effekt. En del forskning finns på att de ämnen vi kan få till oss genom att krama träd gör oss väl, men där någonstans tror jag ändå att vi stannar. De flesta av oss mår helt enkelt bra av att vara i skogen och jag sätter mitt hopp till att många nu återknyter sina band. Kanske får man nu också ett intresse och en ökad förståelse för den komplexitet och mångfald av värden som skogen har.

I de trakter där jag verkar – Gävleborg med Hälsinglands och Gästriklands skogar – täcks 88 % av arealen av skogar och ungefär hälften ägs av privatpersoner. De kulturella och de samhälleliga banden till skogen är starka, mångfalden i brukande likaså. Vi har tre Unesco-områden i regionen, varav två kopplar direkt till det historiska bruket av skogen genom världsarvet Hälsingegårdar och biosfärområdet Voxnadalen. I en majoritet av kommunerna är de största arbetsgivarna direkt kopplade till skogen och på totalen är mångas sysselsättning kopplad till dagens skogsbruk, de flesta inom små och medelstora företag.

”Sannolikt gör vi mera rätt om vi satsar på kvalitet framför kvantitet – det senare finns det bättre platser på jorden för.”

Just nu pågår ett gediget arbete hos Hälsinglands museum att knyta människor närmare det skogslandskap vi lever i igen och på Region Gävleborg är vi med på ett hörn kopplat till vårt arbete med bioekonomi och innovation. Skogen har länge varit livsviktig i Gävleborg. Arbetet tar med historien och funderar på skogens roll i framtiden kopplat till klimatet. Frågorna handlar om skogsbruk och kultur, naturvärden och skogen som en del i människors vardag. Vad betyder det för våra skogar och de stora arbetsgivarna att vi nu förändrar klimatet? Kan vi timra några nya hälsingegårdar och ta fram några kärnämnen till fönsterbågar ur våra framtida klimatförändrade skogar? Sannolikt gör vi mer rätt om vi satsar på kvalitet i träfibern framför kvantitet, blir ännu bättre på att bygga stort i trä, tar skogsindustrin in i den cirkulära ekonomin och värnar kulturarvets kunskaper. Vilka intressen kan vi kombinera på ett bättre sätt och vilka bör vi faktiskt tydligare hålla isär?

Allt fler blickar vänds mot skogen. Det finns också diken som det stundtals grävs febrilt i. Må de inte bli permanenta skyttegravar. Låt oss lyssna, på varandra och på den flora av forskning som finns. Kanske kan vi bli mer sams än vi tror kring skogens framtid? Skogen är en klimatnyckel. Den är en kolsänka som binder koldioxid när den växer och när den byggs in i långlivade produkter. Den ger upphov till material som kan vårdas och återanvändas för att tillslut bli energi, i ett värmeverk eller brasa i en mer cirkulär och biobaserad ekonomi. Forskningen går nu snabbt framåt med helt makalösa produkter från skogens cellulosa: funktionell textil, medicinsk utrustning, batterier och smarta förpackningar. Det är häftigt! Skogen erbjuder även biologisk mångfald och vatten och är liksom en lunga även för vår hälsas luft. Vi är därmed beroende av skogens ekosystemtjänster och har ett ansvar att värna dessa för kommande generationer.

Sen, när vi får kramas igen och är klokare av den globala, kollektiva livserfarenheten, då är det inte en omstart vi behöver. Vi behöver en nystart. En grön, snäll nystart som hanterar flera kriser samtidigt, med omtanke om både de naturgivna och mänskliga resurserna. Tack alla ni som är med och driver på!

Elin Skogens, Ekocenter Region Gävleborg